mickamytwocents

Jag har en smärre åkomma av telefonfobi. Den yttrar sig så att när jag ska ringa någon annan än pojkvännen eller mamma (ja, även vänner, släkt och övrig familj) så blir jag nervös. Jag slår numret flera gånger och ångrar mej innan det börjat ringa, repeterar vad jag ska säga och vad jag vill i mitt huvud om och om igen. Det är fruktansvärt. Många gånger får jag inte veta det jag behöver för att jag helt enkelt ger upp, inser att who am I kidding? Jag kommer inte att ringa. SMS har varit min räddning när det gäller folk jag känner. Jag skickar hellre 20 SMS och förklarar än att ringa. Tyvärr. Tränar på detta.

Jag ringde flera folk och företag igår, och det gick faktiskt väldigt bra. Blev lite stolt över mej själv. Bara slog numret direkt, och så brukar jag inte göra när jag ska ringa...

När det gäller att ringa och boka tider, ställa fråga, klaga och liknande till företag och organisationer har det också varit illa. Nästan värre än med privatpersoner. Jag känner då pressen att jag måste presentera mej och säga vad jag vill på ett förståeligt sätt utan att babbla på i en mindre evighet. Övar in en mening eller max två som sammanfattar det jag vill. Övar lite till. Slår numret. Väntar till det försvinner från displayen. Över lite till. Kollar att det är rätt nummer. Övar lite till. Funderar på om jag verkligen måste ringa. Kommer fram till att det är ett måste. Övar lite till. Slår numret igen. Tvekar. Trycker på luren och håller luren mot örat. Börjar höra numret slås. Får panik. Lägger på. Övar lite till. Börjar tycka att det låter dumt (ja så går det om du själv hört det 25 gånger). Kommer tillslut fram till att det bara är att göra. Den som svarar jobbar med ärenden som mina (oftast). Och jag är inte den mest förvirrade och oresonliga människan att prata med. Slår numret igen. Hör signalerna gå. Någon svarar! PANIK!! "Vi har mycket att göra nu, men var god dröj. Du står nu på plats nummer 8 i kön." Puh, mer tid att öva. Men jag gjorde det :D