mickamytwocents

Hade den absolut softaste tågvärden när jag åkte ett SJ-tåg igår. Han var den mest energiska och roligaste tågvärden jag träffat, vilket var bra då han efter varje station fick informera alla nya resenärer om att de hade ett tågset mindre med sig så alla skulle inte få plats utan fick gärna ta buss från Hbg direkt till Gbg.
Ett axplock av vad den muntre mannen sa i högtalarna:

"Hejsan, hejsan, alla små flickor och pågar."

"SJ är lite kända för sina förseningar. Så är det någon som vill skälla lite?"

"Jag kommer ut nu så kan ni skälla eller göra som ni vill på lilla Lasse."

"Hinner jag inte genom tåget så puss och kram på er!"

"Och känner ni för att skälla lite så får ni gärna ta i, jag är på gott humör!"

Gissa vad detta innebar? Att alla som i vanliga fall hade skällt och varit arga nu började skratta lite istället. Det är så man tar hand om missnöjda passagerare. Det är allt som behövs.

18 februari:

Återigen söker en Anette i Falkenberg en person som för 100 kr handlar åt henne imorgon. Ingen som vill tjäna lite pengar? Klicka här

Efter en ultimat dag i skolan är jag pigg som en lärka och gladast i stan. Eller så vaknade jag (efter att visst ha snozzat en stund för länge) med en suck, släpade tillslut mej ut genom dörren (tills jag började springa efter en blick på klockan). Dagen har förflutit som i en dimma. Det vi gjorde imorse skulle någon utan problem kunna övertala mej om att vi gjorde igår. Jag har suckat mej igenom 2 timmar rapportskrivningsföreläsning, 2 timmars infosökningslektion, 1 timmes lunch, 2 timmars seminarium & 2 timmars gästföreläsning. Synd att det bästa låg på slutet för där satt jag längt fram och försökte övertala min hjärna om att inte gå i viloläge än. Fyra timmars sömn, sedan långdag, någon vill se hur stark jag verkligen är...
Många säger att vi inte har något att klaga på när vi suckar över skoldagar som är över 4 timmar. Men tro mej, det är inte samma sak att jobba själv med någgot man kan som att sitta och lyssna på en föreläsare i timmar i sträck.

17 februari:

Inatt drömde jag en härlig dröm. Jag är inte den som brukar, eller någonsin har, drömt att jag flyger, men inatt hände det. Jag flög dock inte helt fritt, utan i ett litet flygplan som styrdes av mina kusiner Jocke och Robin. Jag och min bror satt bak och njöt av den totala frihetskänslan. Det var helt underbart! Det bästa var när de steg så högt att jag såg mer än vad som är möjligt. Jag började upphetsat skrika: Jag ser frihetsgudinnan! Och jag ser eiffeltornet! Jag ser frihetsgudinnan och eiffeltornet samtidigt! Då, just då, var jag den lyckligaste människan i världen.
Snackan om besvikelse när jag vaknade upp och insåg att jag aldrig hade flugit eller sett varken frihetsgudinnan eller eiffeltornet nyligen, ännu mindre båda på samma gång. Men det höll mej ganska glad ändå. Hoppas på en repris inatt...

Bolaget Virgin Atlantic frågade 3 000 av sina anställda om de vanligaste frågorna från passagerare.

Då slank också några minst sagt bisarra frågor med bland alla allmängiltiga frågor.

Som:

– Finns det en McDonald ombord?

– Kan ni be kaptenen att stoppa turbulensen?

– Kan ni inte sänka ljudet på motorerna eftersom de väsnas så mycket?

– Kan jag få öppna ett fönster?

– Var i planet ligger barnens lekplats?

Virgin Atlantic tyckte att det var på plats att göra en 9-i-topplista över dumma frågor till personalen.

Den blev som följer:

1. Kan jag ta tåget från Fiji till Nya Zeeland?

2. När avgår klockan tre-färjan?

3. Mitt pass har gått ut, kan jag få ett nytt när jag kommer till London?

4. Kan jag ta ut australiska dollar i en internationell bankomat?

5. Behöver jag använda mitt riktiga namn på flygbiljetten?

6. Vad heter huvudstaden i Europa? Vad heter Afrikas huvudstad?

7. Hur är det möjligt att mitt flyg som lämnar Sydney klockan tio på förmiddagen gör att jag landar klockan tio samma förmiddag i Vancouver?

8. Hur många limpor cigaretter kan jag ta med på min bilsemester i Queensland?

9. Behöver jag pass till Hamilton Island (australisk ö) eftersom jag flyger över havet?

Ja, och så var det han eller hon som frågade:

– Är Aruba med i EU?

Ovanstående text är hämtad från aftonbladet.se

Något störande att min vackra Mighty Mouse plötsligt vägrar scrolla neråt, mitt i läsningen av två långa rapporter. Den scrollar snällt upp, men inte ner. Vad göra, vad göra?

16 februari:

Idag fick jag lite positiva utlåtanden från min massör som vid mitt förra (första) besök lät minst sagt förvånad över att jag alls har levt och rört mej. Jag har ju inte lite fel på min kropp (de flesta hänger samman med att mina ben var olika långa från cirka 8 till 20 års ålder.) och stress. Knutorna som hade bosatt sig permanent som två stora bomber på mina axlar chockerade henne visst lite. Huden var så spänd över att jag inte fattar hur de som bygger muskler klarar det, ganska otrevligt kände jag. Jag har haft dessa kära knutor på axlarna i cirka tio år, vilket är ungefär så länge jag kan minnas sådana väsentligheter, och trodde att jag bara var lite felbyggd, men att de skulle vara där. Döm av min förvåning när jag efter förra besöket kände att höger axel var mjuk och inte gick upp som en kulle. Idag hoppas vi att även knutorna i vänster axel, skuldror, ryggrad, stuss, nacke och sidor har gett med sig lite.
Smärtan överstökad för en vecka framåt, tack för det.

15 februari:

Nu undrar jag för tredje gången med samma brev hur jag ska göra. Tjejen som bodde här innan mej har adressändrat, men uppenbarligen inte begärt eftersändning. Det innebär att jag ständigt får hennes post. I början fick jag brev och tidningar adresserade till henne flera dagar i veckan, men då var det bara att lägga dem i närmsta postlåda så var de borta sen.
Senaste tiden har antalet brev minskat, men nu har jag ett som jag inte blir av med. Först la jag det på lådan som alltid, men det kom tillbaka. Då skrev jag "Fel adress" stort, understruket med en blå bläckpenna.
Tror du itne att jag fick tillbaka det idag ändå? Men snälla rara postmänniskor, kolla gärna en gång till om hon har en annan adress innan ni skickar det till mej igen!

Frågan lyder nu: Vad gör jag med det denna gången? Det är längesedan jag först fick det nu, så jag börjar bli lite stressad. Är på ett sätt inte mitt problem, men jag kan ju inte direkt lägga mitt eget ansvar åt sidan. Sånt ligger inte alls i min personlighet.

14 februari:

I går firade jag och min underbara kille Jimmie vår femte Alla Hjärtans Dag. Ett par dagar för tidigt, men vad gör man inte om det är för många mil i vägen den rätta dagen?
Vi gick till en restaurang på Lilla Torg och sedan gick vi på bio och såg The Tourist. Mycket mysigt, men vad hade inte varit mysigt med den mannen?

Som att inte detta räckte fick jag några fina presenter med, bland annat det snällaste; Kola-kakor som han bakat för att jag för ett tag sedan sa att jag var så sugen på det. Bättre kille finns inte. Lyckligare än mej kan man omöjligt vara.

Många säger att denna dagen är överskattad, men sen när är det fel att en enda dag om året vara lite extra snäll och umgås med sin käraste? Jag har aldrig förstått de som "bara" överlämnar en bukett rosor eller en chokladask. Visst är det lycka att få det, men det är ändå att faktiskt få vara lite själva och ha det trevligt utan allt vardagligt denna dagen handlar om tycker jag. Så ni som inte tänkt uppmärksamma morgondagen; Tänk om! Det behöver inte kosta eller vara storslaget. En fika, en färdig middag när den andra kommer hem, ett gemensamt bad, barnvakt, vad som helst som skiljer sig från den vardagen vi ändå får för mycket av.

Dagens app-tips: Angry Birds Alla Hjärtans Dag.