mickamytwocents

12/13 februari:

11 februari:

Att äta pannkakor utan mjölk till var som att skriva men en penna utan bläck; Meningslöst och ytters otillfredställande.

Jag gjorde ett test som skulle visa vad jag hade för personlighet och vad jag borde välja för yrke. Beskrivningen är slående. Faktiskt. Yrkena kanske inte lika.

Prova själv här

Hantverkaren

Du gillar att göra saker, inte att prata om dem. Du har ett sinnelag för hur tekniska prylar fungerar och har lätt att lära dig nya saker. Du tycker om att arbeta med händerna och tillverka färdiga produkter. Du är en mästare på praktiska prylar, och är först med att anmäla dig om någon behöver en extra hand.

Yrken som passar dig:

• Ljudtekniker

• Arkeolog

• Byggarbetare

• VVS-tekniker

• Djurskötare

• Tv-reparatör

• Kock

• Brandman

• Bussförare

• Långtradarchaufför

• Parkeringsvakt

• Vaktmästare

• Ballongflygare

• Bagare

• Ingenjör

• Slöjdlärare

• Trädgårdsmästare

• Bilmekaniker

• Elektriker

• Ambulansförare

• Ordningsvakt

• Brandingenjör

• Flygledare

• Kiropraktor

• Veterinär

10 februari:

Igår fick jag en smärre chock på bussen. Jag satt i bakre änden av en dragspelsbuss men uppfattade snart lite tumult från främre delen. En prydlig dam i 60-årsåldern, busschauffören samt en annan kvinna diskuterar högljutt. Bussen stannar utmed vägen damen går (tillslut) skrikandes av bussen. Innan dörrarna stängs hör jag förskräckt hur den 60-åriga damen skriker: "Fucking jävla busschaufför!"

Jag är ju inte den som är den, men passar det sig verkligen att en pensionär (cirka) ska 'ta den tonen' mot en busschaufför med det ungdomligaste uttrycket hon kunde komma på. Naturligtvis ser jag både det felaktiga i att skrika på någon som i sitt arbete utfört ett smärre, mänskligt misstag samt i att svära åt den samme på ett högst olämpligt sätt för vem som helst, men speciellt för en kvinna i den åldern. Nog är det alltid pensionärerna som blänger på ungdomar när de uttrycker sig respektlöst mot andra.
Väl framme vid nästa hållplats springer chauffören smidigt runt i bussen och kontrollerar att alla vissa stoppknappar fungerar. Väl framme vid mej ser han min Metro som jag strategiskt placerade ut på sätet bredvid mej i ett första försök att se till att tidningen återanvänds. Han frågar hastigt om ha får ta den, förvirrat svarar jag "ja" medans jag undrar om han ska utmana ödet genom att läsa tidning nu. Dock visar det sig att han ska hänga den över den främre skylten då den visst inte fungerar. Min tidning kanske räddade dagen för många (men inte för damen).
Kan kan denna gest från min sida vara dagens goda gärning tro?

9 februari:

Idag var det inspelning av det brittiska TV-paret Trinny & Susannah på entré här i Malmö. Det var starten på deras nya program, där kvällens avsnitt kommer heta "Trinny & Susannah stylar om Sverige". Det ska börja sändas om några månader.

Fast jag kom två timmar försent så hade de inte kommit igång, men tillslut så kom de upp på scenen och allt började.

TV4 filmade och de hade stylat om 10 stycken Malmöbor som fick visa upp sig på catwalken och dela med sig av sina livshistorier om hur de blev så tråkiga. Ganska gripande faktiskt.

8 februari:

Massagetid är bokad! Blev redan imorgon. Äntligen blev det av. Hade bara på den 28 på mej och lite press var visst precis vad jag behövde.

Jag är inte så vågad av mej, tråkigt nog. Men idag var jag så vågad att jag - håll i dej - testade ett nytt pannkaksrecept.
Kontentan: "Att våga är att vinna" är djup lögn och jag borde använda mina älskade ca 10 ingredienser resten av mitt liv, alltid bo i samma stad, träffa samma folk, ta samma buss och se samma TV-program. Eller var detta kanske inte the end of the world? Kanske är det lugnt att äta äckliga, tjocka pannkakor en kväll och ändå vara nöjd över att jag testat ett annat recept och med gott samvete kan använda det bästa av de bästa resten av mitt liv.

(Mest väntar jag med spänning på vad för nytt jag kan testa på imorgon och se om det kan få ett bättre slut.)

Äntligen har svaret kommit på typografihemtentan. Gokänt fick jag så nu försvinner den ännu längre bak bland mina tankar och landar bland barndomsminnen, dåliga TV-serier och tråkiga lektioner...

Man kan gilla Nutella, men att ha en tatuering, på låret dessutom, det är att vara besatt.

Hoppas att det var ett vad.

Man kan ju inte mer än älska sina lärare och systemet när hela båda klasserna dyker upp på dagens enda föreläsning klockan tio och de har ställt in den utan att meddela oss. Läraren var inte ens sjuk eller något annat oförutsägbart, han var i Stockholm.

Extra härligt när jag vaknade upp klockan åtta med dundrande huvudvärk efter ännu en dåligt natts sömn (jag skyller fortfarande mest på det fruktansvärt hödljudda kylskåpet). En sån härlig huvudvärk som gör att när du vänder på huvudet lite för snabbt så måste du vänta lite på att hjärnan ska sluta slå som en gong-gong i skallen.

7 februari: