mickamytwocents

Jag har fruktansvärt dålig erfarenhet av trappor. Både på upp- och nedgång. Antingen missar jag ett steg, glider smärtsamt ner på nästa på fotsulorna, ramlar, tror att nästa steg är det det inte är eller lyckas misslyckas på något annat sätt. Detta kan bero på att trappor är i min värld ett nödvändigt ont för att spara plats på jordens yta. Jag gillar helt enkelt inte trappor. De vill inte mej väl. Visst, jag får skylla mej själv när jag springer upp jämt eller inte tittar på stegen när jag går upp, men inte har jag väl så mycket energi över att jag kan göra det varje gång?

Denna oförenlighet mellan mej och trappor har fått en mycket intressant men föga givande bieffekt. Något jag trodde (och fortfarande itne kan sluta tro) är att detta är något som händer alla med jämna mellanrum, men efter att frågat runt lite har jag insett att så inte riktigt är fallet.
Det jag talar om är "det försvunna trappsteget" som ibland infinner sig på gränsen mellan sömn och vakenhet. När man ligger och håller på att somna, börjar försvinna bort, men obarmhärtigt rycks till vakenhet då man under en millisekund av dröm ser hur man missar ett trappsteg påväg ned för en trappa. Då faller man ca 20 centimeter innan man landar på nästa trappsteg. Detta resulterar i att du vaknar till (innan du trodde att du hade somnat) av att du sparkar till med ena foten i fallet och rycker lite i hela kroppen. Ungefär som när du lyfter ett mjölkpaket som du trodde var fullt men som var tomt.

Av någon anledning så händer detta mej mer eller mindre ofta. Ibland byts trappan ut mot en dörr som smäller igen precis framför mej så jag får rygga bak lite. Men trappan är visst min hjärnas favorit. Hjälper inte heller att jag har en snabb reaktionsförmåga som mer är till skada än nytta. Rycker mer då.

Är det verkligen bara jag som upplever trappan och dörren? Eller finns det fler liknande saker som händer er andra?