Min extrema dag: Min fil blev 57 filer med utländska bokstäver skapde år 1904
Igår när jag tillslut var på gränsen till drömmarnas land vaknade jag till med ett ryck. Jag hade glömt spara texten på datorn som jag spenderat kvällen med att skriva, bara sparat den på USB. Då klockan hade passerat 02.00 och jag skulle upp 08.20 så bestämde jag med efter långt övervägande att jag inte skulle råka trampa eller på annat sätt skada på mitt kära USB imorgon om jag inte gjort det de senaste 5 åren. Somnade sedan rofullt, för vad kan väl gå fel imorgon?...
En ovanligt vaken fortsättning på natten resulterade i att jag pressade min "nu-måste-jag-ABSOLUT-gå upp"-tid till bristningsgränsen. Gick upp en halvtimme senare än jag borde, med en morgonritual på 45 minuter gjorde det att jag med nöd och näppe han dricka frukosten samtidigt som kläderna kom på.
Var mäkta nöjd med mej själv när jag i själva verket inte var sen till bussen trots min sena uppgång. Insåg dock något förtvivlat att min förkylning nu hade uppgraderat sig till en klass-5-varning. Men jag hade i alla fall sluppit springa till bussen vilket hade gjort den så mycket värre.
Bussen dyker upp i tid och jag blir mer än lycklig när jag hittar en plats att sitta på. Blir inte lika glad när killen jag snällt försöker släppa ut gör ett mindre försök att knäcka av mitt smalben med sin fot i flykten ur den fulla bussen. Men en olycka är en olycka, eller hur?
Nöjd över att jag fått sitta hela vägen går jag av bussen och ser glatt på när den nu tomma bussen passerar mej innan jag inser att något inte är som det borde vara. Tittar instinktivt ner och ser mina nakna händer stirra upp på mej hånfullt. Jaha, då var handskarna kvar på bussen då. Inget att göra åt det nu tänker jag, och undrar om jag har råd att återta min idé om att köpa nya handskar denna vintern ändå, även om jag släppt tanken för att det är för dyrt.
Vandrar vidare med den härliga insikten att det faktiskt inte är så kallt just idag, tur för mina händer.
Hittar min grupp och ler åt nattens tankar om söndertrampat USB när jag ger det till min gruppmedlem. Hon kämpar med att sätta in det i sin dator, men det får inte riktigt plats jämte sladden till musen. Hinner komma upp ett meddelande om felaktigt borttagen maskinvara innan USB:t är på plats. En flashback från gårdagen kommer hastigt över mej då jag hört en diskussion om att saker kan försvinna när detta händer (vilket jag vetat sedan länge). Blir dock snabbt lugnad när jag tänker att det har hänt mej flera gånger, och någon sa att det står alltid för h*n inte visste att man skulle "Mata ut". Så det är väl lugnt just idag, eller?
Lättat ser jag hur hon öppnar mappen och jag ser mitt kära skräp ligga där som det ska. Mitt bland allt skräp finns mappen vi vill åt, ser fint ut, där finns mappen med texten vi ska ha. Dubbelklickar..... Ojdå, det här var inte bra. Där det borde ligga ca 10 st DOC-filer i en mapp ligger 57 st filer av okänt ursprung med filnamn/ändelser som inte var med ”svenska” bokstäver. Mappen är visst gjord år 1981 och filerna kom till 1904. Det var ett tag sedan, synd att inte USB fanns då bara.
Paniken sitter på min axel och bankar på mitt ömma huvud med en slägga.
Går till en lärare och frågar om hjälp. Hon tycker att det verkar så konstigt/spännande/udda att hon följer med mej till IT-supportkillarna som jobbar på skolan. De säger att det bara är att scanna USB:t med ett rescue-program så blir allt bra. Hoppet finns tänker jag lättat! Efter första scanningen inser de att detta blir en svår nöt att knäcka, minst sagt. Bannar mej själv för att jag för en gångs skull inte hade minst 2 backuper som jag brukar ha. Fler konstiga filer från början på 1900-talet dyker upp. Allt går att rädda utan det som behöver räddas. Kom igen, hur stora är oddsen att av all skit på mitt 16 MB USB är det bara den mappen jag vill åt som totalkraschar?
Sammanlagt spenderade jag drygt 2,5 timmar av min dag sittandes (i vägen) hos IT-killarna. Visst är de trevliga och vi pratade om detta omöjliga som hänt och lite annat, men att spendera 2 timmar tyst stirrandes på en dator som för 6e gången räknar ner från ca 12 minuter för att sedan spara i ca 10 minuter är inte bra för hälsan.
Men jag höll humöret uppe för jag försökte intala mej själv, och IT, att OpenOffice är ett snällt och smart program som har min fil liggandes i en temporär mapp hemma. Så där satt jag, länge. Tror det hann bli sex scanningar innan vi gav upp. Då hade de testat alla program de hade/fixade.
Frågade om jag var dagens mest förbryllande fall, eller kanske veckans? De hade då suttit och diskuterat hur det inte kunde finnas minsta fragment av mina DOC-filer på USB:t.
De sa att jag inte bara hade presenterat veckans mest förbryllande fall, utan årets. Detta om något borde räknas som en bedrift när det är december sa jag lättsamt när jag tackade för all hjälp och gick. Ingen av dem hade visst någonsin varit med om att de inte kunde återskapa en students förlorade arbete. Då har jag i alla fall livat upp deras dag med något nytt och spännande!
För att avsluta denna långa historia om min korta dag på ett ytterst positivt sätt, så kan jag säga att det förlorade dokumentet nu är i min dators trygga ägo (och på min externa hårddisk!). Hade av en slump lämnat en flik på lix.se med texten inklistrad öppen när jag stängde av firefox igår. Sånt brukar försvinna, men visst förtjänade jag lite tur?
