Att hälsa eller inte hälsa på människor, det är frågan.
Du går i en tom upplyst korridor, helt ensam. Plötsligt hör du ljud runt ett hörn. Stax därefter dyker en främmande person upp och går rakt mot dej. Ni kommer att mötas. Vad gör du?
Detta är den stora frågan. Hälsa, nicka, le, stirra rakt fram, titta i golvet, börja pilla med nåt? Jag vet aldrig hur jag ska bete mej i sådana situationer. Men jag har börjat lista ut när det rätt eller inte helt fel att göra vad. Så att säga. Detta är självklart min högst personliga åsikt, som allt annat här.
På jobbet ska man alltid hälsa. Innanför jobbets väggar bör du hälsa på alla som korsar din väg, om inte annat skicka iväg ett leende samtidigt som du söker 2 sekunders ögonkontakt. Även om du inte har den blekaste aning och det lika gärna kan vara brevbäraren eller en besökare, så är det aldrig fel att på sin arbetsplats visa att man är en trevlig och artig människa.
På en skola är det mycket värre. Men efter gymnasiet gäller i princip samma som på en arbetsplats. Det är vuxna människor som valt att spendera sin tid precis som dej. På ett stort universitet är det dock inte rimligt att hälsa på alla, men att tänka att det inte är fel att hälsa kan räcka långt. Då kanske du avfyrar ett leende till en välbehövande individ när ni möts, men går smidigt förbi större grupper.
På gymnasienivå och under är det minst sagt klurigt. Med risk för att låta gammal och som att jag inte är/var likadan själv, så hanterar ungdomar passerande människor på ett underligt sätt. Det är något slags grupptryck, hälsar du på fel person så undrar människor varför. Mer förklaring behövs nog inte, hade kunnat skriva mycket, men de flesta har gått i grundskolan/gymnasiet så tänk efter själv.
Nu till det större problemet, att möta en främmande människa på en främmande plats ensamma. Om jag inte smidigt löser detta genom att dra upp mobilen (ful genväg jag vet) så smilar jag lite och söker någon sekunds ögonkontakt. Anledningen till ögonkontakt är för att jag inte ska gå och le för mej själv när jag passerar någon. Jag har ett problem, som jag kanske återkommer till någon annan gång, med att jag tittar för mycket och för länge på människor. Men det tar jag någon annan gång.
Men det värsta är väl ända att möta någon som jag brukar beteckna som någon jag "har känt". Hur man nu kan "ha känt" någon. Antingen så känner man eller känner inte, väl? Men nejdå, så enkelt ska det visst inte vara. Dessa bekantskaper är någon du har umgåtts med, pratat lite med, eller kanske bara gått i samma klass som. Finns olika nivåer alltså. Säger du "hej" till någon du gick i samma klass som i sexan men inte har pratat med sedan dess? Oftast tror jag att båda väntar på att den andre ska hälsa först, tills det är försent. Och har man inte hälsat första gången så gör man ju inte det andra gången heller, eller hur? Jag brukar tänka "varför hälsade jag bara inte, hur fel kan det bli?", strax därefter kommer "men varför hälsade inte han/hon då?".
Alla dessa tankar, istället för ett enkelt "hej". För om man tänker efter, hur många gånger har du tagit illa upp om någon har hälsat, jämfört med om någon inte har gjort det?
Detta är den stora frågan. Hälsa, nicka, le, stirra rakt fram, titta i golvet, börja pilla med nåt? Jag vet aldrig hur jag ska bete mej i sådana situationer. Men jag har börjat lista ut när det rätt eller inte helt fel att göra vad. Så att säga. Detta är självklart min högst personliga åsikt, som allt annat här.
På jobbet ska man alltid hälsa. Innanför jobbets väggar bör du hälsa på alla som korsar din väg, om inte annat skicka iväg ett leende samtidigt som du söker 2 sekunders ögonkontakt. Även om du inte har den blekaste aning och det lika gärna kan vara brevbäraren eller en besökare, så är det aldrig fel att på sin arbetsplats visa att man är en trevlig och artig människa.
På en skola är det mycket värre. Men efter gymnasiet gäller i princip samma som på en arbetsplats. Det är vuxna människor som valt att spendera sin tid precis som dej. På ett stort universitet är det dock inte rimligt att hälsa på alla, men att tänka att det inte är fel att hälsa kan räcka långt. Då kanske du avfyrar ett leende till en välbehövande individ när ni möts, men går smidigt förbi större grupper.
På gymnasienivå och under är det minst sagt klurigt. Med risk för att låta gammal och som att jag inte är/var likadan själv, så hanterar ungdomar passerande människor på ett underligt sätt. Det är något slags grupptryck, hälsar du på fel person så undrar människor varför. Mer förklaring behövs nog inte, hade kunnat skriva mycket, men de flesta har gått i grundskolan/gymnasiet så tänk efter själv.
Nu till det större problemet, att möta en främmande människa på en främmande plats ensamma. Om jag inte smidigt löser detta genom att dra upp mobilen (ful genväg jag vet) så smilar jag lite och söker någon sekunds ögonkontakt. Anledningen till ögonkontakt är för att jag inte ska gå och le för mej själv när jag passerar någon. Jag har ett problem, som jag kanske återkommer till någon annan gång, med att jag tittar för mycket och för länge på människor. Men det tar jag någon annan gång.
Men det värsta är väl ända att möta någon som jag brukar beteckna som någon jag "har känt". Hur man nu kan "ha känt" någon. Antingen så känner man eller känner inte, väl? Men nejdå, så enkelt ska det visst inte vara. Dessa bekantskaper är någon du har umgåtts med, pratat lite med, eller kanske bara gått i samma klass som. Finns olika nivåer alltså. Säger du "hej" till någon du gick i samma klass som i sexan men inte har pratat med sedan dess? Oftast tror jag att båda väntar på att den andre ska hälsa först, tills det är försent. Och har man inte hälsat första gången så gör man ju inte det andra gången heller, eller hur? Jag brukar tänka "varför hälsade jag bara inte, hur fel kan det bli?", strax därefter kommer "men varför hälsade inte han/hon då?".
Alla dessa tankar, istället för ett enkelt "hej". För om man tänker efter, hur många gånger har du tagit illa upp om någon har hälsat, jämfört med om någon inte har gjort det?
Kommentarer
Trackback
