Cykeln hoppade av på 90-väg!
När jag och Jimmie skulle köra hem från Karlstad med fullpackad bil och en cykel så insåg vi att vi hade glömt band att fästa cykeln med på cykelstället. Misstag nummer ett. Ojsan. Det var inte bra. Först tänkte vi bara att det nog går bra. Men jag var ändå smart och tog en soppåse att sätta runt. Där kom misstag nummer två. Jag skulle tagit flera påsar. Misstag nummer tre: Jag skulle inte använt det som visade sig vara den bästa lösningen för att hålla framhjulet/styret still, utan för att hålla cyklen kvar på stället.
Inne på IKEA såg jag ett rep för 9:- och tänkte att det borde vi kanske köpa, men orkade inte utan tänkte att "det går nog bra ändå". Det var misstag nummer fyra. Att man ska vara så snål och tro att allt löser sig.
Jag körde bilen, vi var på en 90-väg. Jag ser i backspegeln hur cykelns framdel rör sig utåt på "pinnen". Panik. Var gör jag?! Bilar överallt och ingenstans att svänga av eller stanna, bara liten vägren. Tänker köra av så fort det går när jag med fasa ser hur hela framdelen (den delen som satt fast) åker av pinnen och hänger endast i en ihopknuten soppåse! Jag såg som alltid i liknanade situationer det värsta tänkbara flasha framför mina ögon; Cykeln åker ner i marken, gnistor slår upp, jag får panik och tvärbromsar, bilen (med den hängande cykeln) lägger sig på tvären över vägbanan och vi blir påkörda av en lastbil bakifrån och det blir en massiv seriekrock från båda hållen med oss i mitten. Det såg jag när cykeln hoppade av och bara hängde där. Med mycket gnistror.
Jag svängde in på vägrenen och stannade utan att göra något förhastat. Vi gick sedan lugnt ut och band upp cykeln med allt vi hittade, vilket tyvärr inte var mycket att skryta med. Några handtag till påsar som inte ens gick att knyta innan de gick sönder. Funderade även på att offra ett skosnöre men dit kom vi aldrig.
En timme och hundratals om inte tusentals blickar i backspegeln senare stannade jag och rättade till cykeln som såg ut att sticka ut bakåt från bilen allderles för långt. Synvilla. Det var lugnt.
En bit från Göteborg kom paniken igen, framdelen hoppade av igen! Samma syn kom igen! Gira in till kanten ännu en gång. Andas lite. Inte långt kvar nu. Dock motorväg i 120 km/t. Jobbigt. Jimmie fixade och på nolltid var vi återigen på vägen.
Motorvägen gick finfint. Men oj vad nervös jag var! Frågan är nu bara: Varför kan man inte bara ta det säkra före det osäkra? Varför inte bara köpa ett futtigt snöre på någon mack och slippa oron? Nä, det undrar jag nu. Men det är alltid lätt att vara efterklok.
Inne på IKEA såg jag ett rep för 9:- och tänkte att det borde vi kanske köpa, men orkade inte utan tänkte att "det går nog bra ändå". Det var misstag nummer fyra. Att man ska vara så snål och tro att allt löser sig.
Jag körde bilen, vi var på en 90-väg. Jag ser i backspegeln hur cykelns framdel rör sig utåt på "pinnen". Panik. Var gör jag?! Bilar överallt och ingenstans att svänga av eller stanna, bara liten vägren. Tänker köra av så fort det går när jag med fasa ser hur hela framdelen (den delen som satt fast) åker av pinnen och hänger endast i en ihopknuten soppåse! Jag såg som alltid i liknanade situationer det värsta tänkbara flasha framför mina ögon; Cykeln åker ner i marken, gnistor slår upp, jag får panik och tvärbromsar, bilen (med den hängande cykeln) lägger sig på tvären över vägbanan och vi blir påkörda av en lastbil bakifrån och det blir en massiv seriekrock från båda hållen med oss i mitten. Det såg jag när cykeln hoppade av och bara hängde där. Med mycket gnistror.
Jag svängde in på vägrenen och stannade utan att göra något förhastat. Vi gick sedan lugnt ut och band upp cykeln med allt vi hittade, vilket tyvärr inte var mycket att skryta med. Några handtag till påsar som inte ens gick att knyta innan de gick sönder. Funderade även på att offra ett skosnöre men dit kom vi aldrig.
En timme och hundratals om inte tusentals blickar i backspegeln senare stannade jag och rättade till cykeln som såg ut att sticka ut bakåt från bilen allderles för långt. Synvilla. Det var lugnt.
En bit från Göteborg kom paniken igen, framdelen hoppade av igen! Samma syn kom igen! Gira in till kanten ännu en gång. Andas lite. Inte långt kvar nu. Dock motorväg i 120 km/t. Jobbigt. Jimmie fixade och på nolltid var vi återigen på vägen.
Motorvägen gick finfint. Men oj vad nervös jag var! Frågan är nu bara: Varför kan man inte bara ta det säkra före det osäkra? Varför inte bara köpa ett futtigt snöre på någon mack och slippa oron? Nä, det undrar jag nu. Men det är alltid lätt att vara efterklok.
Kommentarer
Trackback
