Första dagen
Idag var jag på min första lektion på min sommarkurs "Speraking and Writing in English".
Jag hade nästan ångrat mej, tänkte att det blir nog bara jobbigt och svårt. Visst skulle jag gå den ändå, måste ha pengar. Men det handlar om den egna viljan. Att vilja gå kursen är att gå in med en helt annan attityd än att inte vilja. Men jag höll mej öppen för förslag ändå tills jag satte foten innanför dörren.
Då: En skrattande och väldigt gladlynt engelsman som har pratat i ultrarapid till några andra kommer mot mej och skakar min hand samtidigt som han med älskvärd röst säger att jag är ytterst välkommen till hans klass. Tveksamheten försvann och jag kände mej genast som hemma. Hur skulle man inte kunna göra det?
Resten av dagens lektion förflöt på ett väldigt trivsamt vis. Vi var en klass på 8-10 personer som svarade och diskuterade på engelska. Skrattade och lyssnade vet jag inte vilket språk vi gjorde på. Och det blev en hel del skrattande.
Vi gjorde intressanta uppgifter, värdefull information för en gångs skull. Visst är det avskyvärt att sitta 50 timmar (eller något) på en kurs där du varje gång läraren pratar känner "detta kommer jag aldrig att ha minsta nytta av att kunna i hela mitt liv"?
Nu var det raka motsatsen. Vi lärde oss viktiga saker, men ändå känns det inte som som att man sitter och pluggar. Vi pratade och gjorde små papper om användbara engelska ord, uttryck, översättningar etc.
En kurs jag än så länge varmt rekomenderar!
Jag hade nästan ångrat mej, tänkte att det blir nog bara jobbigt och svårt. Visst skulle jag gå den ändå, måste ha pengar. Men det handlar om den egna viljan. Att vilja gå kursen är att gå in med en helt annan attityd än att inte vilja. Men jag höll mej öppen för förslag ändå tills jag satte foten innanför dörren.
Då: En skrattande och väldigt gladlynt engelsman som har pratat i ultrarapid till några andra kommer mot mej och skakar min hand samtidigt som han med älskvärd röst säger att jag är ytterst välkommen till hans klass. Tveksamheten försvann och jag kände mej genast som hemma. Hur skulle man inte kunna göra det?
Resten av dagens lektion förflöt på ett väldigt trivsamt vis. Vi var en klass på 8-10 personer som svarade och diskuterade på engelska. Skrattade och lyssnade vet jag inte vilket språk vi gjorde på. Och det blev en hel del skrattande.
Vi gjorde intressanta uppgifter, värdefull information för en gångs skull. Visst är det avskyvärt att sitta 50 timmar (eller något) på en kurs där du varje gång läraren pratar känner "detta kommer jag aldrig att ha minsta nytta av att kunna i hela mitt liv"?
Nu var det raka motsatsen. Vi lärde oss viktiga saker, men ändå känns det inte som som att man sitter och pluggar. Vi pratade och gjorde små papper om användbara engelska ord, uttryck, översättningar etc.
En kurs jag än så länge varmt rekomenderar!
Kommentarer
Trackback
