mickamytwocents

Såg visst Stefan Holm för någon vecka sedan. På universitetet stod en kille och kikade på en anslagstavla när jag gick förbi. Tyckte att han var lite (lite bara) lik Stefan Holm. Detta var en av mina super-sociala dagar, så jag hade allvarliga funderingar på att bara stanna till och säga: "Hej! Jag tycker att du är väldigt lik Stefan Holm, bara så du vet. Ha en bra dag!". Ja, jag var faktiskt väldigt nära att göra det. Men sen kom jag på att stackarn kanske skulle blivit rädd eller förolämpad, vad vet jag. Så jag skippade det.

Någon dag senare såg jag en bild på just Stefan Holm i en monter på skolan, visade sig att han samarbetar med universitetet på något sätt och att han kommer från Karlstad. veckan efter såg Jessica honom. Han hänger visst där mycket.

Men tänk vad jag hade skämts om jag hade gått fram och sagt det till honom. Istället för ett undrande "Tack?" hade jag fått ett "Ja, det hoppas jag. Det är jag som är Stefan Holm". Jag hade nog stammat något ohörbart, blivit tomatröd i ansiktet och sedan gått iväg. Jag är inte bra på att hantera situationer som tar en övveraskande vändning. Men det hade varit kul att säga det ändå.