mickamytwocents

Denna dagen kunde knappt ha börjat värre. Hade ställt min klocka att ringa för att gå upp 07.28 och för att gå till bussen 08.28. I mitt brist-på-sömn-tillstånd hade jag visst stängt av det första larmet när det ringde. Minns att jag fipplade runt bland menyerna och larmen och tänkte "detta är fel jag får sova längre". Tänkte uppenbarligen på längre än Jimmie, inte längre än mitt eget larm. Så när klockan ringde nästa gång vaknade jag till liv, insåg plötsligt att det var "nu är det dags att gå till bussen!"-ringningen. PANIK!!! Två minuter senare flög jag som ett skott ut genom dörren, men hade självklart missat bussen, brydde mej inte ens om att kolla.

Till denna härliga historia tillhör att jag hade lärt mej läxan sedan hemresan och för första gången bokat en biljett från Göteborg för att minska eventuella galna priser. Har aldrig vågat boka innan då jag brukar tänka att det aldrig blir som man tänkt sig; bussen kan vara sen, kan behöva stanna i skolan, missa buss/tåg etc. Var nu således tvungen att hinna med just det tåget jag tänkt för att inte förlora pengarna för min biljett.

Historien fortsätter med att jag, med min fruktansvärt kassa kondition, powerwalkar och springer från Gustavsfält (Sannarpsbadet) till tågstationen i stan. Men det är så mycket värre än vad jag kan beskriva. Jag kan inte få någon att förstå paniken, smärtan som skär i skenbenen, väskans tyngd som slår mot mina axlar, svetten av ångest och ansträngning som blöter mina kläder, smärtan av varje ansträngt andetag när jag mot mina lungors vilja försöker fylla dem med luft. Otränad, kan jag säga.
Jag trodde att det var ett dött race, jag ville mest visa mej själv min egen goda vilja och ärliga ansträngning. Men halvvägs fick jag ny kraft, de 28 minuter jag hade på mig hade efter en lång sträcka inte minskat så mycket. Jag  sprang utmed stora vägen, uttittad av alla.

Över ett övergångsställe hörde jag plötsligt dunsar bakom mej. Vände mej i förskräckelse och såg mina saker utspridda över vägen. Väskan hade öppnat sig! Samla ihop, ner i väskan, stänga, flyktig tanke "hur kunde det hända?", upp igen och iväg. Upptäcker att min nya handväska börjat gå sönder, snart går ena handtaget av. Vad vill mina väskor mej?!

Får vänta på ett tåg vid övergången. Panik - tänk om det är mitt?! Springer, kan inte ge upp nu. Har jag pressat mej så här långt så måste det gå. Kan inte förnedra mej själv genom att snubbla på mållinjen! Spinger nu utmed spåret. So close! Hittar en genväg och kommer upp jämsides med tåget. Ser en konduktör! "Hinner jag med tåget?!" ångest, panik och rädsla i rösten. "Om du springer väldigt fort!" Spurtar utmed hela tåget, kan inte längre andas in, huvudet snurrar, benen viker sig under mej. Kastar mej över spåret och in i sista vagnen där en konduktör väntar på att stänga. Kastar mej på en stol, kippar efter andan. Håller på att svimma, måste ha syre. Håller på att spy, får inte andas så snabbt.

Efter en återhämtningsminut kommer paniken igen, varför stod där ett tåg till? Viket håll åkte jag åt? Gick vettsrämd fram till konduktören "ursäkta, men vilket håll åker vi åt?" lyckas jag flämta fram, stödjandes mot ett säte för att inte trilla. Han tittar något roat på mej "åt norr." Jag visste att det var rätt, men fortsatte förtvivlat att titta på honom. Inte kan det väl ha blivit rätt, jag med min tur som har kämpat så hårt och faktiskt lyckades. "Åt Göteborg alltså". Pust. Det gick. Kan inte fatta att det gick.

Snälla konduktören lät mej betala "rätt" pris, tack! Han sa att han var imponerad över att jag kunnat springa så långt så snabbt. "Jag hade inte klarat mer än 50 meter" sa han. Hade inte jag heller i normala fall tänkte jag för mej själv. Sa även att han missat att fälla ner bommarna, annars hade de kört innan jag kom. Nära ögat.

Bortsett från byte till buss i Falkenberg, buss till Varberg, sen tåg till Göteborg. Så gick allt sedan bra. Slutet gott allting gott. The end.