Jag saknar min morfar så mycket... Idag har det gått 1 år...
För ett år sedan låg jag och sov tillsammans med Jimmie i vårt hotellrum i Alanya, Turkiet. Mamma ringde och sa det som fick min värld att rasa. Min morfar dog den natten. Jag visste om det, jag hade vakat vid hans säng i en vecka. Men hur kan man helt förbereda sig på att en viktig mäniska i ditt liv som alltid funnits där inte finns längre?
Jag fick för första gången chansen att ta ett riktigt farväl av någon jag älskade innan han försvann för evigt. Jag visste att han inte skulle klara sig tills jag kom hem från vår resa. Vi tänkte länge att vi skulle avboka resan, men jag hade suttit på Palliativa varje dag i över två veckor och kände att jag inte klarade att se min älskade morfar brytas ner mer och mer för varje dag som gick. Jag ville inte se den sjuka människan när jag varje dag tänker på honom.
Min morfar var en fantaskisk person. Han växte upp med 8 syskon och sin pappa. Hans mamma dog när han var liten. Han träffade min mormor när de var mycket unga, ända levde de ihop och älskade varandra i hela sitt liv. De uppfostrade tillsammans fyra barn. Morfar var en mycket duktig och eftertraktad golvläggare och han krigade för Sverige när han behövde det.
Men främst av allt var han en väldigt givmild människa som alltid gav allt och aldrig krävde något tillbaka, han hade glädje, kunskap och goda råd till alla som behövde det. Han var så otroligt vänlig, välmenande, rolig, hoppfull och helt enkelt en fantastisk person.
Morfar blev 94 år och var enligt alla som någonsin träffat eller sett honom den piggaste och gladaste 94-åringen de träffat. Ända in på slutet var han på vattengympa en gång i veckan, gick stavgång på slingan varje dag.
Han chockade läkarna när han sa att han inte tog någon medicin, de trodde de att alla "gamlingar" gjorde. Men bortsett från hörseln var han frisk som en nötkärna fram tills cancern kom.
Jag tänker på min morfar flera gånger varje dag, precis som jag tänker på alla andra jag förlorat i cancer, olycka, ålder, sjukdom. Denna långa lista på människor som försvunnit från mitt liv går om och om i mitt huvud. Jag är rädd att jag ska glömma männsikor som varit där men inte är det längre. Jag vet att jag aldrig skulle glömma dem, men ändå kan jag inte sluta tänka på dem alla varje dag. Se deras ansikte framför mej, höra deras röster.
Jag fick för första gången chansen att ta ett riktigt farväl av någon jag älskade innan han försvann för evigt. Jag visste att han inte skulle klara sig tills jag kom hem från vår resa. Vi tänkte länge att vi skulle avboka resan, men jag hade suttit på Palliativa varje dag i över två veckor och kände att jag inte klarade att se min älskade morfar brytas ner mer och mer för varje dag som gick. Jag ville inte se den sjuka människan när jag varje dag tänker på honom.
Min morfar var en fantaskisk person. Han växte upp med 8 syskon och sin pappa. Hans mamma dog när han var liten. Han träffade min mormor när de var mycket unga, ända levde de ihop och älskade varandra i hela sitt liv. De uppfostrade tillsammans fyra barn. Morfar var en mycket duktig och eftertraktad golvläggare och han krigade för Sverige när han behövde det.
Men främst av allt var han en väldigt givmild människa som alltid gav allt och aldrig krävde något tillbaka, han hade glädje, kunskap och goda råd till alla som behövde det. Han var så otroligt vänlig, välmenande, rolig, hoppfull och helt enkelt en fantastisk person.
Morfar blev 94 år och var enligt alla som någonsin träffat eller sett honom den piggaste och gladaste 94-åringen de träffat. Ända in på slutet var han på vattengympa en gång i veckan, gick stavgång på slingan varje dag.
Han chockade läkarna när han sa att han inte tog någon medicin, de trodde de att alla "gamlingar" gjorde. Men bortsett från hörseln var han frisk som en nötkärna fram tills cancern kom.
Han var den som alltid kom ihåg allt när vi andra inte hade någon koll alls.
Jag tänker på min morfar flera gånger varje dag, precis som jag tänker på alla andra jag förlorat i cancer, olycka, ålder, sjukdom. Denna långa lista på människor som försvunnit från mitt liv går om och om i mitt huvud. Jag är rädd att jag ska glömma männsikor som varit där men inte är det längre. Jag vet att jag aldrig skulle glömma dem, men ändå kan jag inte sluta tänka på dem alla varje dag. Se deras ansikte framför mej, höra deras röster.
Kommentarer
Postat av: Jennöö
Jag vet hur det är. Tungt att lämna någon som man älskat så mycket i sitt liv till evigheten. Dessutom undrar man vad cancerforskningen egentligen gör, för dom kommer ju aldrig någon vart känns det som! Hoppas du har det bra annars snuttan!:) Kraaaaaaaaaaaam
Postat av: Emma
Åååh Micka. Va fint skrivet. Nu sitter jag här o verkligen storgråter. Började tänka så mkt på min mormor o hur det var när hon dog. hon var så ung o hon hade nästan bara levt ett halv liv. Och jag känner precis det du känner när du skriver att du är rädd. Jag är så sjukt rädd att inte kunna komma ihåg ur minnet hur vissa ser ut,o hur deras röst lät och hur de luktade. Usch kan inte sluta gråta nu:( Miss you! Pussokram
Trackback
