mickamytwocents

I telefon nyss:
Jimmie: Varför viskar du?
Jag: J-g viskar inte j-g e 'es.
Sen följde lite förtjuset mummel från hans sida. Jag kanske har påverkat honom lite för mycket när det gäller skadeglädje?...Hoppsan.

Så, jag är alltså så hes att om någon skulle ringa mej så skulle de tro att det inte var någon i andra änden. Jag låter ungefär som.... Ingenting faktiskt. Ett par målbrottstoner o inget mer.

Jag kände igår att jag var påväg att bli hes, men jag gick ut ändå. Inte missar man programfesten för lite ont i halsen. Jag försökte att prata med folk, första gången man träffar alla utanför skolan. Jag ville lära känna mina klasskamrater, vara sällskaplig. Men att vara social fick jag betala dyrt för - rösten försvann mer och mer. Det blev ju inte direkt bättre av att man måste skrika över musiken. Senare på kvällen blev jag ofrivillit osocial och tillbakadragen, folk förstod mej knappt längrre över musiken och gester är inte ett bra sätt att kommunicera på. Är lite jobbigt att inte kunna prata med människor man håller på att lära känna. Men att dansa gick som tur var bra när det kom igång, tur för mej.

Så idag är jag bortom hes. Jag har ingen röst allt och kan med maximal ansträngning få ut ett litet ljud som en kråka.