mickamytwocents

För några timmar sedan fick jag för andra gången i mitt korta liv tillkalla ambulans för en annan persons räkning.

Jag var påväg till gymmet och gick över övergångsstället vid mitt hus på Värnhem. Plötsligt ser jag hur en kvinna som var påväg mot mej en bit längre fram börjar rycka och armarna och benen bara flyger runt. Hon faller efter ett par sekunder och jag ser bara fötterna sticka ut bakom en blomsterlåda. Jag springer fram och hinner undra varför ingen annan går här just nu, överallt finns det människor omkring mej men inte just där runt hörnet på den trottoaren. Jag kommer fram och ser henne ligga och skaka. Hon hade fallit handlöst i marken och landat på mage med armarna bakåt, och värst av allt, med huvudet på kanten av ett stentrappsteg som gick till en dörr. Hon hade alltså utan våra vanliga reflexer landat med huvudet först på kanten av en stentrappa. Jag ropade lite på henne och skakade i henne för att se att hon inte var vid medvetande, jag såg blod rinna. Jag drog direkt upp telefonen och ringde 112.

Jag vet inte om personen på larmcentralen hann svara innan jag insåg att jag inte kunde komma på namnet på gatan. Jag ville inte lämna henne men försökte se om änden på huset hade en skylt, sprang sedan åt andra hållet där två unga tjejer kom gående runt hörnet. I panik frågade/ropade jag "Var är jag? Vad heter gatan? VAR ÄR JAG?". I samma ögonblick kom jag själv på det och sade snabbt Salleruppsgatan 18 innan jag ändrade mej till Sallerupsvägen. Tjejerna följde med mej. Jag satte mej jämte kvinnans huvud medan larmcentralen frågade mej om anfallet höll på fortfarande. Just då slutade hon skaka, "Andas hon?" frågade hon i luren. Några sekunder senare började kvinnan andas så att jag såg att det rörde på sig. Lättnaden var stor. Larmcentralmänniskan sa att vi skulle låta henne ligga som hon gör, att ambulans var påväg, att hon kunde vakna upp och vara förvirrad och att jag skulle få prata med någon sjuk-någonting som jag inte kommer ihåg vad det var. Jag vet inte riktigt vad den människan sa för just då började anfallet igen, och denna gången började hon dunka huvudet i stentrappkanten. Jag kom snabbt in med en hand mellan medan någon frågade mej hur gammal kvinnan var. "Ingen aning hon  liger med huvudet neråt..." En av tjejerna la sin halsduk mellan så jag kunde flytta min hand. Den var nu helt täckt i blod. Det läskiga var att inte veta var blodet kom ifrån, jag såg bara hår och blod som rann och bildade en blodpöl nedanför trappsteget.
Just som jag lade på luren började kvinnan vakna, hon rullade lite åt sidan så hon inte låg med pannan mot kanten. Då såg jag lättat att hon "bara" hade spräckt ett ögonbryn. Hade hon slagit upp ett hål i huvudet eller krossat näsan hade jag nog blivit lite panikslagen. Hon började titta lite och vaknade sakta upp. Hon gnuggade sig i ena ögat för det var fullt med blod som hade runnit ner.
Sedan började hon låta lite, lät som lösryckta bokstävet, jag visste inte om hon kunde svenska (hon hade utländskt utseende) eller om hon bara var för omtöcknad för att få fram riktiga ord. Hon såg orolig ut så jag försökte (trots att jag inte visste om hon förstod mej) lugna henne genom att lugnt säga "Du har bara ramlat, ligg kvar och ta det lugnt. Det kommer några som ska kolla så att du mår bra." Efter flera minuter av "Du har bara ramlat, ligg bara kvar. Dom ska bara kolla på ditt ögonbryn" började jag blir lite orolig att hon skulle försöka resa sig upp och gå iväg. Hon var väldigt förvirrad och förstod ingenting av vad som hade hänt. När hon vaknat upp tillräckligt frågade hon saker som "Drömmer jag?", "Vad har hänt?" och "Vilka är ni?". En av tjejerna gav henne lite papper att torka sitt öga som hon gnuggade oavbrutet men hon förstod inte vad hon skulle göra med det.
Efter vad jag tror var cirka fem minuter hörde vi en ambulans som närmade sig. Jag blev så lättad, jag var hela tiden orolig att hon skulle försöka ställa sig upp för det hade hon inte klarat.
Precis innan ambulansen kom var hon lite med på allt, jag frågade då om hon hade epilepsi. Hon sa ungefär " Nej. Eller inte riktigt, men lite mindre anfall får jag ibland". Ambulansen kom och frågade henne samma sak och frågade mej hur länge anfallet pågått och sånt. De lastade in henne i ambulansen och jag fick lite papper av den ena tjejen att torka mina blodiga händer med. Den andra tjejen var tvungen att gå. Jag torkade kvinnans väska som var kladdig av blod och fick sedan desinfektionsmedel av en av ambulansförarna.

Jag stod kvar lite och pratade med tjejen innan jag lämande ambulansen och den blodiga platsen bakom mej. Hon sa att hon tyckte att jag var så lugn. Om man ska ge sig själv lite credd så kan jag säga att jag faktiskt var väldigt lugn (utom när jag inte visste vad gatan hette). Jag visste vad jag skulle göra; Ringa 112, säga vad som hänt, var jag var, kolla så att hon inte skadade sig mer, se till så att hon inte vaknade upp och fick panik. Jag kände mej faktiskt helt lugn när jag pratade till henne för att hålla henne lugn. Då visste jag ju att hjälp var påväg, att bara ögonbrynet spräckts och en möjlig hjärnskakning, och att hon fortfarande levde. Jag kom till och med ihåg mitt telefonnummer utan problem.
Just när hon sa det och vi stod och pratade så kände jag hur mina ben började skaka. Adrenalinkick, chock och fått ta hand om en jobbig och blodig händelse med en möjlig riktigt dålig utgång, allt på 10-15 minuter. Det var lite jobbigt ändå.

Jag fick desinfektionsmedelflaskan och har använt den ett antal gånger nu. Hur mycket jag än tvättar händerna, duschar och använder medlet känns det som att jag fortfarande har blod på händerna. Tror att jag kommer drömma mardrömmar inatt om mina blodiga händer...