mickamytwocents

Det börjar redan kännas som att sommaren lider mot sitt slut. Jag som under hela mitt år i Malmö såg fram mot sommaren så mycket och det var det som gjorde att jag orkade sitta ensam i min lägenhet hela dagarna. Men hur ska jag nu klara terminen som kommer? Förhoppningsvis kommer jag ha ett bättre schema som gör att jag får betydligt mer mänsklig kontakt; 4 timmars skoltid i veckan och utöver det i princip ingen mänsklig kontakt utom på helger kan väl göra vem som helst galen och deprimerad? Och nu när galenheten och deppigheten äntligen började släppa lite så ser jag hur sommaren svischar förbi. Det är som att jag sitter på tåget och sommaren åker förbi utanför fönstret, och det enda jag kan göra är att sitta och titta på den och hoppas att jag hinner uppfatta något innan det har försvunnit.

Denna sommaren skulle jag träffa mina vänner, både gamla och nya. Vi skulle träffa våra familjer, bjuda hem folk, hänga i parkerna och på stranden. Jag skulle åka på alla marknader och andra saker som hör sommaren till. Jag skulle slappna av och bara njuta av att vara så nära människor jag känner för en gångs skull, där jag bara kan ringa och fråga om nån vill hänga med mej. Men istället sitter jag här, i en stad där jag känner ungefär två personer, har inte råd att åka till folk jag känner i Falkenberg då jag inte fått någon lön. Men jag hade ändå inte kunnat åka, för mitt schema är så underbart att jag jobbar nästan varje dag resten av juli, och då i princip enbart från eftermiddagen och till kvällen. Den fantastiska schemat gör att jag inte ens träffar min Jimmie, människan som gjorde att jag hade en sommar att se fram emot så mycket när jag satt ensam i Malmö. Jag sitter ensam hemma hela dagen, börjar jobba mellan 13 och 16, han kommer hem efter fyra, jag jobbar till mellan 19-21.30, kommer hem när han snart ska sova. And so it continues....