mickamytwocents

Oftast vet jag att det kommer gå illa, men jag gör det ändå. Jag gillar visst att utmana ödet när det gäller små, löjliga grejer. Oftast innebär det att saker ramlar i golvet, ibland att jag ramlar i golvet. Sekunderna innan tänker jag "Men varför ska jag bära allt samtidigt när det bara är två meter till köket?" men jag balanserar ändå och ibland tappar jag allt. Ofta tappar jag lite och som tur är går oftast inte något sönder. Men faktum kvarstår; jag vet att det kommer hända.
Idag gällde det något så löjligt som att jag fyllde på lingonburken med hallonsylt. Jag tvekade över många saker under processens gång (ska jag äta upp det sista först, kommer allt få plats, kommer jag spilla, kommer jag tappa burken påväg till bordet, kommer jag stöta till den om det står så nära kanten, kommer den ramla om jag sätter i skeden nu...) Ja, det är sant, alla dessa oroade tankar för en ynka lingon(numera sylt)burk. Även om första tanken i allt detta var "läs igen så det säkert är rätt" så hände inte det idag att jag lyssnade på den rösten.