mickamytwocents

Om jag bara kunde sluta drömma så mycket så hade kanske livet varit en gnutta mindre utmattande. Efter att ha levt ett tag har jag insett att alla drömmer olika mycket. Men nu har jag även insett att jag under de senaste åren har börjat drömma mer, och verkar drömma fasligt mycket mer än vissa andra. Alla drömmer säkert, men nu snackar jag om att komma ihåg drömmarna. Vi kan ju inte räkna annat, eller hur? En normal dag vaknar jag upp med tre-fyra drömmar kvar i huvudet. Sedan dyker någon alltid upp som ett litet sladdbarn när jag associerar sådär onormalt som jag visst gör en sömndrucken morgon (läs förmiddag). Så fyra-fem drömmar per dygn cirkulerar i min lilla skalle fem-sex dagar i veckan.
Jag har fått lära mig att man drömmer för att hjärnan bearbetar och sorterar de intryck man fått under dagen/de senaste dagarna. Förr kunde jag faktiskt koppla mycket, nästan allt till saker som nyss hänt. Men nu är det bara fragment som jag känner igen. Allt annat är helt nytt (för mitt medvetna jag i alla fall). Nuförtiden är det inte heller små osammanhängade delar som är oförståeliga när jag vaknar. Nej då, det är som att jag hoppar in i mitten av en (eller ett gäng) film(er) och ser allt klart och tydligt. Jag kan in i minsta detalj förklara allt för Jimmie när jag vaknar och det blir ofta en hel liten historia.

Helst utan medicinska (eller icke medicinska) medel. Jag tänker, som vem som helst, miljontals tankar varje dag, kan jag då inte få vakna upp utan nya tankar, som ett tomt papper och bara känna att jag har sovit lugnt och gott? Då kan jag ta tag i den nya dagens miljontals tankar utan att känna att jag redan är full av intryck. Tror nästan att min hjärna har missat delen när man efter att man sorterat minnena arkivierar dem.
Det är inte heller renodlade mardrömmar eller bra drömmar. Alla är lagom tråkiga med något litet skrämmande inslag. Jobbiga helt enkelt.